Det jag älskar mest med bilderna här är att de är historia. De tillhör dåtiden, för ganska exakt 4 år sen. Den där sjunkande känslan att komma hem och finna nya flagor på golvet, strimlade gardiner med gardinstången på sniskan och fåtöljer med mer stoppning utanför än innanför tyget – trots att man barrikaderat dörrar och fönster. Och ännu värre var att åka hemifrån med Iggy i full panik bakom ytterdörren, hängandes i dörrposten. Och ljudet.

En stor sorg

Det är en stor sorg att det tog mig 2 år innan jag lärt mig såpass mycket att jag insåg att Iggy behövde psykofarmaka. Min utbildning inkluderar neurofysiologi, psykopatologi för djur, farmakologi och läkemedelsanvändning. Iggy behövde inte medicin pga av skadorna på hus och hem utan för hennes livskvalitet, för vår egen livskvalitet och framför allt så behövdes det för att Iggy skulle ha en chans att verkligen kunna göra stabila framsteg. 

Att inte ge upp

Jag ska inte sticka under stolen med att det var otroligt stressigt att få en hund som hade separations-panik, patologisk rädsla för människor och som gjorde utfall mot allt vi mötte på promenad; vare sig det hade vingar, hjul, ben eller päls. Det var dagar då jag var övertygad om att vi slogs mot väderkvarnarna, att vi lika väl kunde ge upp. 

Att aktivt minnas

Kanske verkar jag lite masochistisk som tog bilder på misären, men för mig är det viktigt att aldrig glömma. Det är så mycket jag önskar att jag fotat och filmat som jag faktiskt inte gjorde. Jag orkade bara inte. Men jag är tacksam för de foton vi har för ofta – eller faktiskt nästan alltid – när jag tränar tillsammans med en ägare och deras ”potential-hund” så glömmer ägaren relativt snabbt hur beteendet såg ut när vi startade. Man ser ju bara det där som fortvarande inte är som man vill… Det är naturligt och därför jobbar jag själv aktivt på att minnas. Jag vill inte ta det vi har idag för givet. 

Behov

När jag nu tänker lite mer på detta, att Iggy kom till oss för 6 år sen och att dessa foton togs för 4 år sen, då inser jag hur länge det var jobbigt på en jädrigt svart nivå. Medicinering var en absolut essentiell del i Iggys rehabilitering, precis som det är för en del andra kunder jag har. Långt ifrån alla så klart, men de som behöver det de behöver det verkligen! 

Målsättning

Idag har vi 2 olika läkemedel som Iggy kan få ”vid behov”. Just nu är det över 2 veckor sedan Iggy senast fick någon medicin. Jag är enormt stolt och glad över detta. Men. Det har aldrig varit min målsättning att fasa ut Iggys mediciner. Målsättningen har alltid varit – och kommer alltid vara – att hon ska må så bra hon bara kan i varje given situation. Hennes undermåliga första tid gör att hon aldrig fick chansen att leva upp till sin genetiska potential men jag ska fortsätta att göra allt jag kan för att kompensera för dessa förlorade år, med medicin och alla andra verktyg jag har i min ständigt växande verktygslåda. Iggy ska få vad hon behöver, när hon behöver det!

Mitt arbete

Idag är separations-problem, reaktivitet, stress, frustration och rädsla det jag jobbar allra mest med. Om du behöver hjälp så tveka inte att kontakta mig eller nån annan välutbildad hundperson som kan hjälpa. 

Trygg Ensam

Du kan läsa mer om mitt program TRYGG ENSAM för hundar med separations-problem – eller separationsångest som det ofta kallas – här.

Hjälp

Eftersom jag fått några frågor om läkemedelsanvändning vill jag förtydliga att när jag arbetar tillsammans med en ägare och deras hund och bedömer att vi behöver komplettera tränings-planen med läkemedel så skriver jag en grundlig rapport till hundens veterinär. Min rapport innehåller en analys av situationen, bidragande faktorer, genomgång av alternativ samt en rekommendation som sedan diskuteras med veterinären. Jag kan tyvärr inte ge råd om medicinering till hundar som inte är kunder.

Den som vill läsa mer om läkemedelsbehandling i beteende-syfte kan göra det i inlägget När Träning Inte Räcker.